spacer
FN och den globala filantropin

När FNs generalsekreterare Kofi Annan för några månader sedan ropade ut sin närmast förtvivlade bön om mer hjälp till de jordbävningsdrabbade i Pakistan var det nog många som stannade till och rentav kände ett styng av dåligt samvete. Under tsunamins våldsamma härjningar för litet mer än ett halvår sedan strömmade ju de frivilliga bidragen in; ja, så mycket skänktes att många hjälporganisationer till slut tackade nej till mer pengar åt tsunamins offer.


Men Kofi Annan bad ju i sitt känslosamma utspel inte bara om mer frivilliga gåvor; han talade också om behovet av en permanent FN-fond, för att hjälpinsatserna skulle kunna bli snabbare och mer systematiska - men den delen av hans rop till världen tror jag inte att lika många fäste i minnet.
Jag tror nämligen att vi mer och mer vant oss vid att känna, tänka och reagera filantropiskt, i termer av välgörenhet. Helst ska vi först bli väckta till medlidande av närbilderna som bjuds ut från någon av de stora västliga nyhetsbyråerna och därefter också bli underhållna under någon TV-sänd gala för att vara beredda att skänka pengar eller tänka tanken att bistånd är viktigt.
Vi är helt enkelt på väg att återuppfostras till att följa en mycket ålderdomlig social tankefigur: Filantropin, eller välgörenheten. Och det intressanta nu, det är att den återuppfostringen sker på så många olika samhälleliga nivåer samtidigt, från välfärdstatens lokala och nationella nivå och bort till den globala.
Ibland blir det nästan komiskt: I höst lanseras exempelvis en ny mobiloperatör, inriktad på föreningsliv och välgörenhet, där kunden för varje samtal automatiskt skänker en summa till någon hjälporganisation. Sammantaget är det en mäktig virvel av filantropi som nu verkar i våra medvetanden. Och biprodukten i alla dessa välgörenhetsaktiviteter är, som alltid, ideologi.
På den nationella nivån, inte minst i Sverige, har den så kallade ideella sektorn under de senaste åren vuxit i det närmaste lavinartat. För tio år sedan köpte kommunerna tjänster från den ideella sektorn för ungefär en halv miljard kronor. Det är mycket redan det, men åtta år senare hade beloppet ökat till nästan tre miljarder kronor!
Vad de där siffrorna säger är helt enkelt att ideell sektor har blivit en lukrativ affärsidé, både för kommunerna som får billigare arbetskraft genom frivilligorganisationerna - och för dessa organisationer själva. Inte minst verkar det som om svenska kyrkan, utan någon självreflexion, är på väg att växla in sina humanitära ambitioner i reda pengar.
Ett annat samhälle är på väg, när den ideella sektorn kallas in för att lappa ihop efter en krisande välfärdsstat. På senare år har det också skapats nya begrepp för denna utveckling - uttrycket corporate citizenship verkar vara det mest gångbara. Det är en del av den våg av etiskt tänkande som påstås ha anlänt till näringslivet.
Många företag vill ju bättra på sitt anseende genom att även ägna sig åt social omtanke. Inte minst under tsunamin syntes det där, när flera företag ställde upp med hjälp av olika slag. Den traditionella välgörenheten har således fått en litet mer modern och kapitalstark partner inom näringslivet, både det lokala, det nationella och det globala - vilket synts på ekonomiskt världsforum i Davos, där storbolagseliterna möts.
För några år sedan slöt så FN det så kallade avtalet om Global Compact, där 50 transnationella företag - bland annat fromma lamm som oljebolaget Shell - lovade att delta i arbetet för en rättvisare värld. Det verkar som om FN på de flesta plan givit upp tanken på en annan, mer jämlik världsordning och istället accepterat den rådande ordningen för att försöka mjölka så mycket ur den som möjligt. Någon större kritik mot det hörs heller inte.
Allt färre tycks idag räkna med att det offentliga eller de politiska instanserna ska stå för det grundläggande ansvaret för att hantera vare sig naturkatastrofer i Bengaliska Viken eller uteliggare i Stockholm. Och hela tiden produceras i denna process ideologi, eller som en borgerlig ledarskribent skrev under tsunamin: ”I den svenska krishanteringen är det hittills bara det civila samhället som får godkänt. Tusentals frivilliga och miljontals kronor i bistånd visar att det finns ett annat Sverige, vid sidan av alla villrådiga generaldirektörer, UD-tjänstemän och statsråd.”
Och även om det är sant att vanliga människors medkänsla var enastående under de där veckorna, så är det ju lika sant att en katastrofhjälp som till allt större del vilar på frivilliga bidrag och hjälporganisationer riskerar att göra allt bistånd ryckigt, godtyckligt och i sista hand fördelningspolitiskt djupt orättvist.
Inte heller är det lika lätt att ställa hjälporganisationer till svars för misslyckanden, vilket vi trots allt kan göra med FN, Sida eller en kommun. Och ideologi alstras som sagt oavbrutet: I riksdagen motionerade en folkpartist nyligen för att frivilliga gåvor skulle bli avdragsgilla, dvs: filantropi ska löna sig.
I en värld där alltmer av marknadsliberalism skapat en kompletterande rörelse av välgörenhet och filantropi, är naturligtvis utsikterna små för att den andra delen av Kofi Annans rop till världen kommer att bli hörd. FN är ju försvagat, av många skäl. Ja, FN är ju, som det brukar heta, inget annat än summan av sina medlemsstaters ambitioner med organisationen. Kanske är det den tanken som vi en gång för alla måste göra upp med, eller i varje fall inte nöja oss med - och faktiskt betrakta FN som ett embryo till en global demokratisk styrnivå. Det är ju på denna så att säga högsta planetära nivå som vi verkligen kan urskilja de tillkortakommanden som en solidaritet baserad på hjälpinsatser från det civila samhället alltid leder till.
Att tänka utopiskt och systemkritiskt kring FN är ett sätt att bryta marschen in i filantropins samhälle.



Göran Greider


Arkiv med artiklar relaterade till: "Globala"

globala, global