Lokal förankring är A och O

Vi kan inte ha en nationell rovdjurs-politik utan lokal förankning. Därför måste vi också kompromissa, skriver Ann Beskow, (s), kommunalråd i Orsa och ledamot i Länsstyrelsens regionala rovdjursgrupp.


När rovdjursfrågan kommer på tal drar en flyktig tanke genom mitt huvud: Det är så det börjar när krig uppstår...
Det handlar om starka känslor. Kärleken till skogen, djuren, naturen; kärleken till jakten, vårt ursprungliga sätt att försörja oss; rädslan för rovdjuren och frustrationen över att inte få försvara sig och sina vänner; existentiell ångest, där tanken att bli uppäten av en varg kan utlösa panikångest; fascinationen över statistiska uppgifter och siffror; driften att utöva makt. I detta vimmel av starka känslor träder ytterligheterna fram. Å ena sidan de som hatar alla rovdjur och inte drar sig för att uttrycka sig och handla militant, skrämmande och olagligt ”när det behövs”. Å andra sidan ”rovdjurskramande byråkrater” som har sina visioner grundade i teorier samtidigt som de själva sällan eller aldrig satt sin fot i skogen, långt mindre levt ett liv där närheten till skog och mark hör till livsstilen.
Däremellan finns alla vi andra. Alla vi vanliga människor och alla de som lätt buntas ihop i kollektiva grupper som det är okej att tycka och tänka om. Jägarna, politikerna, länsstyrelsens tjänstemän och forskarna är exempel på människor som får stå ut med att hanteras och omtalas i grupp. Ni har väl hört hur det kan låta, när fördomarna om en grupp människor får fritt spelrum? Jägarna är skiträdda och måste skjuta så fort de ser en björn, politikerna fattar ingenting om vad vanligt folk tycker, länsstyrelsens tjänstemän är byråkrater och allmänt hopplösa osv. osv.
Oro, fördomar, sagor, rädsla, kunskap, okunskap, hat, lagstiftning, förbud, forskning, skyddsjakt - allt blandas i en salig röra. Demokratin hotas. I vissa kretsar är det numera ok att vara olaglig och gapet mellan människor och myndigheter är stort. Detta skall ses i ljuset av att det i våra bygder bor människor som mestadels är förnuftiga och vill ha en levande natur byggd på mångfald. Om det skall vara möjligt att genomföra en nationell rovdjurspolitik - vilket jag vill och tycker är viktigt - måste beslutsfattare, myndigheter och människorna det närmast berör närma sig varandra. Människor som valt en livsstil nära naturen måste få påverka situationen. Det är min övertygelse att det aldrig kommer att lyckas att genomföra rovdjurspolitiken om inte det lokala inflytandet ökar. Människor vill kunna påverka sin vardag, få ansvar och befogenheter.
Jag är ledamot i länsstyrelsens regionala rovdjursgrupp och kommunalråd i Orsa. Skog och jakt tillhör inte min egen vardag, men jag ser och förstår att rovdjursfrågan påverkar så oerhört många människor på olika sätt. Den hotar demokratin. Det krävs en lösning för att tillit och förtroende mellan olika människor skall kunna återupprättas. I vår kommun lever vi nära rovdjursfrågan och många människors frustration och hopplöshet inför frågeställ-ningarna. Samtidigt ser vi stora möjligheter att bidra till lösningar genom kommande Rovdjurscentrum i Orsa Grönklitt. I Rovdjurscentrum kommer det finnas utrymme för en dialog mellan landsbygdsbor, jägare, naturvårdare, forskare, fäbodbrukare, staten m.fl. vilket är nödvändigt för att nå en lösning.
I länsstyrelsens regionala rovdjursgrupp har jag lyft fram ett kompromissförslag där olika parter tar och ger. Jag skulle vilja se en försöksperiod på ungefär tre år. Innehållet i kompromissen handlar om tre olika områden. Paragraf 28 där möjligheten till självförsvar ökas samtidigt som ansvar och befogenheter läggs ner lokalt till exempel på jaktledare eller viltvårdsområden. Staten måste ta ett större ansvar när det gäller att skydda hundar och tamboskap. Det måste också finnas enkla och självklara regler för ekonomisk ersättning när skada skett. Kanske är det dags för en generell ersättning till de jaktvårdsområden som utsätts för stort rovdjurstryck? En del i kompromissen innehåller tillåten åteljakt med vissa restriktioner och den tredje delen handlar om problemdjur. Både för människornas, tamdjurens och rovdjurens skull borde det vara bättre om man snabbt fick skjuta undan rovdjur som beter sig oönskat och upprepat visar sig i bebyggelse.
Jag hoppas kunna väcka en debatt kring kompromissförslaget och förhoppningsvis få ett brett stöd för det. Om vi skall få en ändring tillstånd som gör en nationell rovdjurspolitik möjlig, är jag övertygad om att nationen Sverige, naturvårdsverket och miljödepartementet måste känna ett tryck underifrån. Trycket finns redan, men det ankommer på oss lokalt att göra tydligt vad vi kräver för att komma framåt tillsammans.
Med lokal förankring - men endast då - är en nationell rovdjurspolitik möjlig.