spacer
Vi får lära oss leva med vargen

"DEN MODERNA MÄNNISKAN står nu inför den stora uppgiften att lära sig leva med vargen och andra rovdjur. För att lyckas med den målsättningen är det nödvändigt att vi raderar våra mentala hårddiskar på allt gammalt irrelevant bråte och försöker se vargarna sådana de verkligen är".


Det skriver DD-medarbetaren Bengt Oldhammer - hängiven naturvän och påläst författare till den av Rättviks Naturskyddsförening just utgivna boken "I vargens spår". Den bygger till en stor del på de rön och erfarenheter han samlat på sig efter att i hela sju års tid ha följt den omskrivna vargfamiljen i det s k Furudalsreviret i spåren och kartlagt dess sociala beteenden. Under fem år i följd av dessa har lika många föryngringar noterats innan den framgångsrika alfatiken blev skjuten i höstas. Och sedan nu även alfahannen spårlöst försvunnit är framtiden oviss för den hittills så framgångsrika familjegruppen.
SOM RUTINERAD följeslagare har Oldhammer haft den av Länsstyrelsen engagerade vargspåraren Pär Johansson - till vardags gymnasielärare i Mora och tillika bokens mästerlige fotograf. De båda har utgjort ett samspelt och engagerat team, som tillsammans skapat en lika tankeväckande och informativ som intressant och för ögat njutbar bok. Den är också påkostat utförd och rymmer talrika och stämningsmättade naturbilder. Därtill är den späckad med fakta, självupplevda erfarenheter och forskningsrön som de båda naturvännerna frikostigt delar med sig av. Boken rymmer också ett instruktivt kartmaterial, sammanställt av en annan initierad vargspårare - Mats Rapp.
Självklart hoppas också Naturskyddsföreningen med Björn Evbjer i spetsen att en så välmatad information ska kunna gjuta en skvätt olja på vargdebattens stundom höga vågor. Men uppgiften att försöka vända opinionen blir tuff. Resultatet i dagarna från en bred attitydundersökning inom de sex nordligaste länen visar att vargmotståndet är fortsatt stort i de övre dalakommunerna - men att acceptansen för björn och lo är klart större.
EFTER EN SEKELLÅNG frånvaro utgör dock vargen numera på nytt ett naturligt, om än marginellt inslag i vår fauna. Det är, som inledningsvis konstaterades, ett faktum vi måste lära oss leva med - varesig vi gillar det eller inte. Men ämnet är känsligt, varghatet utbrett, fördomarna många och debatten hätsk. Tjuvskytte och norsk vargjakt utgör ett av många hot mot den bräckliga svenska vargstammen - inavel ett annat. I det senare avseendet ställer dock vargforskarna stora förhoppningar till att tre vargar som nyligen vandrat in österifrån ska tillföra stammen friskt och livskraftigt blod.
Författaren sticker inte under stol med att han gläds åt vargens återkomst i våra skogar. Han tar därmed klar ställning - väl och påtagligt medveten om att han trampar i ett getingbo av allt ifrån uppskattning och sympati till oro, ofta omotiverad fruktan och högljudd skräckpropaganda. Mot den senare har även den mest initierade förespråkare svårt att göra sig hörd. Varje aldrig så väl underbyggt argument för vargens existensberättigande i vår fauna har en tendens att viftas bort. Ofta med hånfullt lättköpta och populistiska motargument, som t ex att vargen är en grym och hänsynslös sälle som glesbygdsbefolkningen borde förskonas från. Det har också, vilket framgått i media, hänt att vargspårare och andra involverade mötts med hot och rena handgripligheter, som t ex åverkanbilar! Att i förlängningen även tjuvskytte förekommit är något av en officiell hemlighet.
EN AV NATURSKYDDSFÖRENINGENS vällovliga avsikter med boken är dock att genom saklig och väl underbyggd information sprida kunskap om vargens beteenden, liv och leverne - och att därmed söka nyansera den stundom hätska debatten. Men beskedet att en så genomsyrat vargpositiv bok också varit tänkt att nyttjas i skolornas informationsarbete har omedelbart väckt ont blod i motståndarlägret. Därifrån har för kommunens makthavare i Rättvik bl a skriftligt påtalats att den underskattar riskerna för liv och lem med varg inpå knutarna. Och att den därför är olämplig i undervisningssyfte.
Men i det avseendet verkar författarens erfarenheter betryggande - och talar ett annat språk. Under de många årens grundliga, vidsträckta och uthålliga spårningsarbete har han och hans följeslagare hunnit bli väl förtrogna med med flertalet av familjegruppens individer - faschinerats av deras sociala ylanden, lärt sig beundra speciellt det auktoritära alfaparets intelligens och ganska väl lärt känna dess vanor och särdrag. Men trots åtskillig närkontakt har inte ett enda av djuren visat dem det minsta tecken till agressivitet - snarare tvärt om, och någon gång en förstulen nyfikenhet. Slutsatsen, i vilken även utomstående rön och grundliga litteraturstudier vägts in, blir att ingen normalt behöver frukta vargen - men att man ändå bör visa den samma tillbörliga respekt som man visar exempelvis en älg. I Sverige har heller ingen dödats av varg sedan åren 1820-21, då den ur ett hägn förrymda förrymda s k Gysingevargen spred skräck och fasa i gränstrakterna mellan Dalarna och Gästrikland. Den angrep hela 31 människor, huvudsakligen barn, varav tolv dödades! Men den var präglad på människor, hade helt tappat respekten för dem och förknippade dem med mat. Exemplet visar alltså hur människan genom matning själv skapar "problemvargar".
MEN VISST. Det är de båda vargspårarnas personliga åsikter som kommer till uttryck i boken, även om problematiken blir både belyst och grundligt diskuterad. Konflikten har många bottnar. Kanske främst den konkurrens mellan jägare och varg om det tillgängliga viltet som man kan ha förståelse för. Men tillhör det i första hand jägaren, som ofta jagar för sitt nöjes skull - eller vargen, om den har något existensberättigande, som jagar för sitt uppehälle? Men jakten som hobby innebär ju också en för många på landsbygden oundgänglig livsstil med ett stort och odiskutabelt egenvärde, som måste värnas.
Någon skyddsjakt lär knappast bli aktuell förrän riksdagens delmål om en vargstam på 200 djur uppnåtts. Eftersom vargen därmed erkänts officiell hemortsrätt i våra marker måste fäbodbrukare, renägare och andra djurhållare som drabbas av förluster genom dess härjningar bistås och kompenseras av samhället. Och åtgärder så långt möjligt vidtas för att förhindra att jakthundar släpps och riskerar att bli rivna inom områden där vargar för tillfället uppehåller sig. Som ett led i allt detta krävs dock grundlig forskning av det slag som inte minst teamet Oldhammer-Johansson bedrivit - samt välgrundade slutsatser sådana de förmedlar i boken. Och tankeväckande att ta del av - även för dem som inte delar deras åsikter.
För glesbygden positiva effekter av varg i markerna tonas ofta ner i debatten. Men sådana går det också att peka på. Ekoturism och vargsafari kan skapa arbetstillfällen. Och kanske även, när riksdagens kvot är uppnådd, entillåten och exlusiv vargjakt!
SOM UNDERLAG till diskussionen om vargens vara eller ej varvas mängder av forskningsrön med funderingar kring bl a den nytta eller skada den åstadkommer, t ex vad beträffar tillgång och efterfrågan på bytesdjur. 20 familjegrupper som vardera river 100 älgar skulle i ett framtida Sverige årligen decimera stammen med 2 000 djur. Kvar åtjägarna blir då en kvot på 98 000 älgar. Det räcker till ett "köttberg" för ett nationalekonomiskt överskott - och ger ett visst perspektiv på problemet.
En medelstor vargfamilj river genomsnittligt, inom ett tio kvadradmil stort revir, 75 älgar per år. Det innebär inom sådana områden oftast otvedtydigt en minskad tillgång för jägarna. Kan denna undvaras och accepteras - och kan jaktlagen i så fall genom kollektiv solidaritet fördela älgkött sig emellan? Det frågar sig och föreslår författaren - som alltså inte väjer för de konfliktladdade problemen. För vargen gör nytta, konstaterar han. Exempelvis för den långsiktiga evolutionen av bytesstammarnas genetiska kvalitet. Detta bl a genom att ta bort sjuka och svaga djur på ett effektivare sätt än någonsin genom älgjakt. Men på sikt, och när stammen uppnått fastställda mål, måste en viss skyddsjaktvarg tillåtas. Det är en av slutsatserna - både för att skapa acceptans bland allmänheten och för att hos vargen inge respekt för människan.
BOKEN UPPEHÅLLER sig långt ifrån bara kring vargfamiljen i Furudal, utan belyser också vargfrågan i stort - inte minst historiskt och med talrika utblickar över landet i övrigt. Slutsatser dras också från världsvida forskningsrön kring bl a populationsdynamik. Och de ställs i relation till egna iakttagelser och erfarenheter på ett sätt som breddar vetandet och fördjupar insikterna kring det känsliga ekologiska samspel som råder i vargens marker.
Som en röd tråd löper genom skildringarna, i ord och bild, en hyllning till naturen i allmänhet och den så hårt decimerade gammelskogen i synnerhet. Ett helt kapitel ägnas exempelvis åt ett unikt kulturarv - den åldriga skog i området där träden talar genom vallkullornas mer än sekelgamla ristningar i resliga, månghundra åriga torrfuror. Ett annat speglar den deprimerande landskapsförändring, den största sedan istiden, som det moderna skogsbruket givit upphov till - inte minst där varglöporna drar fram genom Ore socken. Men också det senkomna uppvaknandet speglas - med den vändpunkt som bl a markerats av insikten att skogsbränder inte bara behövs, utan rentav är ett livsviktigt inslag i naturens känsliga kretslopp.
I DET HAR ÄVEN vargen hemortsrätt. Och oavsett var man står i vargfrågan så måste den här boken ses som ett tungt vägande inlägg i debatten. Ett partiskt sådant visserligen - men lyhört resonerande och skapat med stort personligt engagemang. Och inte minst väl underbyggt av djupa kunskaper och en fast övertygelse om att vargen hör den svenska faunan till . Och därtill att den gör nytta där, bl a genom att bidra till mångfalden - och inte minst till höjandet av bytesstammarnas genetiska kvalitet.
Nog borde väl en sådan bok vara väl värd att användas också som inspirerande diskussionsunderlag i den lokala skolundervisningen?.
HAKON AHLBERG