spacer
Yeah, yeah, yeah, Yates!

Country Music Julshow i Avesta har i 25 år betytt ett brett spektrum av countrymusik, enormt välspelad och välljudande. Det betyder, numera, fullsatt i Avesta teaters bänkrader. Och i år betydde det mer än något annat - Billy Yates.


Han var här redan förra året. Arrangörer, publik och han själv ville ha en uppföljning år.
Tack för det. För Billy Yates är så självklar på scen. Han har den där x-faktorn som skiljer agnarna från vetet. Och han vet det. Därför trivs han också på scen och hela publiken trivs med att ha honom där.
Han är utan tvekan showens stora behållning. Med sitt sneda leende och chosefria attityd är han helt enkelt en 100-procentig underhållare.
Han får Mats Rådberg, Sveriges mest framgångsrika countryartist och tillika showens sjungande confrencier, att framstå som en Lasse Berghagen i honky tonk-stövlar. Han får de övriga artisterna, som alla är högkvalitativa, att framstå som nybörjare vad gäller artisteri.
Utan lull-lull
Billy Yates är den typen av artist som skulle kunna ta countryn in i de svenska stugor där musikstilen fortfarande betraktas som en smula apart och smetigt sentimental. Inte på det utvattnade popflirtande sätt Shania Twain gör utan genom att helt enkelt visa publiken att bakom de klassiska attributen finns det innerlig musik.
Han tillhör själv den hattlösa generationen som förmedlar sin upplyftande country helt utan allt parodierat lull-lull. Okej, under sitt första set har han en svårt blombroderad skjorta på sig, men den är faktiskt skitsnygg!
Och även om herr Yates litegrann tog udden av de andra artisterna, något som säger mer om honom än de andra, håller hela tillställningen en hög nivå.
Husbandet, Tennessee Five vet sannerligen vad de sysslar med och kompar klanderfritt och kören, Liza Öhman och Lennart Sjöholm, likaså. John Bee från Fagersta ger oss en portion Bellamy Brothers country, look-a-like så väl som sound-a-like, något som verkligen går hem- åtminstone på raden bakom mig. Red Jenkins, Mr Honky Tonk, är en stadig förtroendeingivande countryklippa.
Och Carola Szücs, upptäkt genom Fame Factory, visar sig vara en enastående sångerska, även om jag inte tycker att hon helt klockrent faller in i countrygenren. Hennes öppningsnummer, egenkomponerade Walk A Mile lovar gott och hennes avslutning, Stilla Natt, borde få Carola att åka till Betlehem på träningsläger.
Traditionalist
Det andra amerikanska inslaget, Erin Hay, har jag lite svårt att få grepp om. Hon spås en lysande framtid av storheter som Dolly Parton och Loretta Lynn och när hon gör en duett med Red Jenkins visar hon att hon är en fantastisk sångerska, med stark och självklar röst. Till skillnad från Yates är hon ganska traditionell i sin framtoning och hyllar artister som Roy Acuff, Tammy Wynette och ovan nämnda Loretta Lynn.
Bristen på avtryck kan ligga i showens upplägg,- nummerrevyns, som gör att varje artist får det lite svårare, men å andra sidan flyger tre timmar förbi som ingenting. Helt enkelt ett fantastiskt smart upplägg och det, tillsammans med fingertoppskänsla i bokningarna, gör att jag tror arrangemanget kan fortsätta att blomstra.
Det sägs att publiken rest från Malmö i söder och Umeå i norr för att få vara med på detta. Och man kan förstå varför. Countryshowen i Avesta är numera väl inarbetad - årets upplaga var den 25:e i ordningen och ingenting under hela kvällen får mig att tro att det slutar här.
Underkastelse
Det enda som jag personligen tycker känns lite tråkigt är att hela tillställningen andas lite underkastelse. Nån slags självpåtaget Jante-underläge gentemot idolerna på andra sidan Atlanten. Och även inför den del av befolkningen som tycker att countryn är just lite apart. Jag får en känsla av att hamna mitt i en gränsbevakande subkultur - ett möte med anonyma countryentusiaster.
Helt onödigt. Gör som Billy Yates. Säg: IÕm Too Country - And Proud Of It.
ERIK NYHOLM


Arkiv med artiklar relaterade till: "Yates"

yates