spacer
Granne med björnar

Fäbodbrukaren Alf-Erik Kristoffersson har varit närmsta granne med björnarna i nära trettio år. - Under mina år har jag aldrig upplevt hot från björnen, bara samexistens, säger han.


Alf-Erik Kristoffersson och hustrun Margareta driver fäboden Nyvallen i Sånfjällets nationalpark i Härjedalen sedan slutet av sjuttiotalet. Sånfjället blev en av landets första nationalparker i början av 1900-talet.
-Sånfjället hör till de björntätaste områdena i landet, säger Alf-Erik Kristoffersson. Han ser björnar varje sommar, på 200 meter till en kilometers avstånd.
På fäboden har björnarna aldrig gjort tamdjuren illa. Paret Kristoffersson har mjölkkor, stutar, kalvar och får.
-Människan måste hävda revir, ta in korna för mjölkning, klappa om korna så att de får människolukt på sig, ha en effektiv sophantering och vara väldigt försiktig med slakt. Man ska aldrig nöd-slakta på fäbodstället, råder Alf-Erik Kristoffersson.
Han har mist nio får, men inte på fäboden. Det var en slagbjörn som tog får nere i byn. Det blev skyddsjakt, och på en timme var björnen skjuten, berättar Alf-Erik Kristoffersson.
Rovdjuren måste få finnas, anser han.
- Det vore fattigt om ett rikt land som Sverige inte skulle ha råd att ha kvar de stora rovdjuren. Men de otrygga djuren, jag tänker närmast på björn, måste man ta bort.
- Däremot är det uteslutet att ta bort varg och järv innan miniminivån nåtts, tillägger Alf-Erik Kristoffersson.
Han syftar på de 200 vargar, eller 20 föryngringar som satts som etappmål i rovdjurspolitiken i Sverige.
BIRGIT GRÖNDAHL